Barbados historia

Barbados är en ö som ligger Västindien, drygt 400 kilometer nordost om Venezuela. Liksom hela kontinenten Sydamerika koloniserades Barbados på 1500-talet av portugiser och spanjorer, som var de första européerna som kom till ön.  Innan dess fanns på ön en indiansk urbefolkning. De första som bosatte sig på ön var nämligen nomadiska indianer. Den första gruppen anlände från Sydamerika med kanot. De var fiskare, jordbrukare och keramiker, och bosatte sig på Barbados runt år 350 e. Kr. Fiske var ett av deras huvudsakliga sätt att livnära sig, trots att de bara hade tillgång till enkla redskap. Idag är fiske mycket annorlunda; vi fiskar för nöjes skull, och har avancerade spön och drag. Du hittar all utrustning du behöver för fiske på Huntyardberras.com.

Runt år 800 e. Kr. anlände en annan grupp från Sydamerika, arawakfolket. Än idag finns arawakbosättningar på ön, och ättlingar till de första från sitt folk som kom till Barbados berättar att öns ursprungliga namn var Ichirouganaim. En tredje folkgrupp, denna gång kariber, invandrade också till ön på 1200-talet. Dessa tre folkslag levde mer eller mindre isolerade från varandra under 300 år, tills conquistadorerna kom till Sydamerika och till Barbados. Namnet Barbados kommer just från de erövrande européerna. Det var nämligen en portugis vid namn Pedro Campos som kallade ön Los Barbados, ”De skäggiga”, efter de fikonträd som växte på ön. Träden hade långa, hängande rötter som såg ut just som skägg.OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Spanjorernas ankomst till ön skulle innebära att många ur den karibiska befolkningen blev tillfångatagna för att arbeta som slavar på sockerplantage. De som inte togs tillfånga flydde. Det innebar att när britterna hundra år senare kom till ön, på 1620-talet, så var den mer eller mindre obebodd. Barbados var mellan 1627 och 1966 under brittiskt styre. Dock åtnjöt Barbados större autonomi än många andra brittiska kolonier.

Befolkningen på Barbados förändrades under denna tid såtillvida att den i början av 1600-talet hade en övervägande vit, keltisk befolkning, och i början av 1900-talet hade en övervägande svart befolkning. Det berodde på att britterna skickade kelter till Barbados som slavar. Dessa kelter gifte sig sedermera med de afrikanska slavar som också fanns på ön, samtidigt som kelterna emigrerade om de hade möjlighet.

Att det brittiska styret tog slut 1966 berodde på att Barbados den 30 november det året kunde fira sin självständighet. Frigörelsen skedde under fredliga och demokratiska former, även det till skillnad från många andra koloniers frigörelse. Barbados premiärminister var då Errol Barrow.